Alla har vi nog dåliga dagar ibland. Jag mår inte så bra just nu, det har varit lite tungt i någon månad men jag tycker inte att det varit alltför svårt att over all försöka må bra. Jag har känt och känner mig ensam även om jag ständigt har folk runt mig, men jag tror att det har mycket att göra med att Emil och jag inte bor ihop just nu och att jag inte känner mig hemma någonstans, att jag inte har någonstans att kalla hem, ingen tillhörighet. Så vissa dagar har jag bara legat i sängen och gråtit. Gårdagen var en sån dag. Dagen började bra och slutade bra men där i mellan kan jag bara säga att jag är glad att jag är hos Emil just nu.
Vi åt frukost och umgicks sedan länge. Jag vet inte vad som gör att jag plötsligt inte känner någon glädje men ibland är det så, ibland mår inte kroppen och psyket bra.
Sedan jag började må dåligt för någon månad sedan har jag försökt att göra allt jag kan för att motverka det. Jag äter nyttigt, jag har slutat med socket (även om det nu inte är för humörets skull, samma sak med att jag äter ekologiskt) jag tränar varje dag och jag äter alla de vitaminer jag inte får i mig tillräckligt av genom maten. Jag äter framförallt mat som höjer dopamin- och serotoninnivåerna. Jag har även slutat att dricka alkohol, det var inte ofta jag gjorde det innan, men nu går jag ut nykter de gånger jag väl går ut, och ska jag dricka så ska det vara med någon jag har väldigt nära och jag ska veta att jag inte är själv dagarna efter. Jag kände att som jag den senaste tiden mått dagarna efter att jag druckit inte varit hållbart. Alkoholen har för mig verkligen tagit mig ännu längre ner och fått mig att må ännu ännu sämre. Jag har knappt tagit mig ur sängen dagarna efter jag druckit och jag har var så nere att jag inte vetat vad jag ska göra, och även haft grov ångest.
Trotts att jag gör så mycket för att förbättra mitt välmående så räcker det inte alltid. Men jag håller ut. Jag vet att det inte är allt för länge tills Emil och jag får vår lägenhet i Sundsvall och tills vi bor tillsammans igen. Det är vad som håller mig på banan och ändå någonstans får mig att kunna tänka positivt när jag är lite nere. Men det är inte lätt, alltför många är deprimerade och att ha någon där som förstår vad man går igenom är inte heller alltid säkert. Jag har tur, för jag har Emil.
Kvällen slutade i alla fall hon några av våra kompisar i laget, tacos och soffhäng.
Idag har jag mått bättre men inte så bra som jag brukar. Jag var i alla fall och tränade men hade inte riktigt orken så det blev inte så länge som jag velat. Emil och jag har pratat umgåtts och lagat mat och efter det mår jag nu bättre.
OUR JOURNEY 