Då var det klart. För några dagar sedan sa jag att vi nästan var helt säkra på vart vi skulle, att vi hade två lag vi valde mellan, det har varit femhundra både öppna och stängda dörrar sedan dess. Vårt förstaval funderade inte för oss, det gjorde inte det andra som vi funderade inte för dem.
Vi valde något som vi talat om i två år nu, ändå sedan vi lämnade Sverige. Vi har haft två tuffa år i Nashvilles organisation. De hade inte riktigt någon plats för oss första året och andra året handlade om saker vi inte kunnat påverka, ibland fungerar det bara inte. Traden till Arizona såg ut som ett steg i rätt riktning och vi skulle äntligen få chansen efter tradingdeadline. Emil bröt då fyra revben och kunde inte spela resten av säsongen.
Jag kan bara tala för oss och för den resan vi gjort sedan Emils år i Timrå, och det har varit tufft. Det har varit något speciellt varje säsong, någonting som gjort det mer utmanande, gjort hans spel svårare, mer krävande. Det är väldigt lätt att säga att det inte alltid har varit som en dans på rosor, det har inte varit rättvist, även om han själv inte skulle säga det så kan jag.
Vi har gjort val som har tagit oss dit vi är idag och många av dem hade vi nu i efterhand kunnat göra annorlunda, det är lätt att vara efterklok. Men sånt är livet, det är så detta livet är. Man ställs inför hundratals beslut som blir avgörande för resten av livet.
Vårt mål är fortfarande solklart och vi kommer inte att ge upp på det, inte för en sekund. Vi vet vad vi har och vad vi måste göra för att ta oss dit, det är solklart från både vår sida och från sidan vi siktar mot.
Denna säsong blir en säsong där vi samlar kraft och bara försöker att hitta kärleken till hockeyn igen, och vi vet att vi kommer göra det för att Växjö är en organisation som vi aldrig kommer att tvivla på, ett ställe som känns som hemma även fast vi aldrig bott där på riktigt och ett ställe som ligger oss riktigt varmt om hjärtat.
Vi kommer hem
So, it’s done. Remember a couple of days ago, I said that we were almost sure where we were going, that we had two teams we decided between. There’s been five hundred both open and closed doors since then. Our first choice didn’t work for us, the second one we were thinking about didn’t work for them.
We went with what we have been talking about for two years now, ever since we left Sweden. We’ve had two tough years in the Nashville organisation. They didn’t really have a place for us the first year, and the second year was just about things we couldn’t affect, sometimes there’s just no connection. The trade to Arizona looked like a real turnover, and we were finally going to get a chance after the trading deadline. Emil then broke four ribs and couldn’t play for the rest of the season.
I can only speak for us, about the journey we’ve travled since Emils years back in Timrå, and it’s been hard. It’s been something else every season, something that’s made it challenging, made his play harder, more demanding. It’s very easy to say that it hasn’t always been a walk in the park, it hasn’t been fair, even if he wouldn’t say that, I can.
We’ve made choice that has taken ut to where we are today and a lot of them we could have made different, it’s easy to be wise in hindsight. But that’s life, that’s what this life is. You’ll face hundred of choices that will be absolutely crucial for the future and the rest of your life.
Our goal is still crystal clear and we’re not giving up on that, for a second. We know what we have and we know what we have to do to get there, that’s clear from our side and from the side we’re aiming for.
This season will be a season where we gather our strength and just try to find our love for hockey again, and we know we will because Växjö is a organisation we will never have any doubts about, a place that feel like home even though we’ve never lived there for real and a place that are really close to our hearts.
We’re coming home
OUR JOURNEY 