Så dagen hade kommit, dagen som tog oss till Las Vegas från första början, The National Hockey League Awards 2019. Vilken dag, en dag som vi alla kommer att komma ihåg i resten av våra liv. Det finns inte ord att beskriva den, typ.
Vi vaknade runt nio och åkte ner för att träna igen, inte lika bra som dagen innan dock, jag var nervös, Emil också, och han hade varit det sedan dagen innan. Efter den halvdåliga träningen gjorde vi oss klara och gick ner för att möta upp Emil och Elias agenter Scott och Mike och äta brunch med dom. Stället vi gick till hette The Buffet at Wynn och låg i hotellet (om inte namnet redan avslöjat det). Den sjukaste buffen jag någonsin sett, det fanns säkert fyrtio meter med mat längs väggarna och även ett superstort dessertbord. Inte bästa dagen att äta där dock, jag var inte så hungrig och vi hade inte så mycket tid. Ska man på en sån där buffé borde man nog inte ha någonting planerat för resten av dagen. Det var ändå en jättebra brunch och det var väldigt trevligt att träffa dem igen. De hade några saker att gå igenom så vi satt lite längre än planerat. Vi hade planerat att ligga lite vid poolen och sedan ta en sväng förbi Saks Fifth Avenue men det fanns inte riktigt tid för något av det. Vi gick tillbaka till våra rum och började göra oss klara för galan, mest mentalt.
So THE day had come, the day that brought us to Las Vegas in the first place, The National Hockey League Awards 2019. What a day, a day all of us will remember for the rest of our lives. There are no words to describe it, kind of.
We woke ut around nine and went down to work out again, not as great as the day before though, I was nervous, Emil too, and he had been since the other night. After the pretty bad training session we got ready and went down to meet Emil and Elias agents, Scott and Mike for brunch. The place we went to was called The Buffet at Wynn and was located in the hotel (if the name didn’t give that it away). The most insane buffet I’ve ever seen, there were probably forty meters of food by one of the walls and then a huge dessert table too. Not the best day to go there though, I wasn’t that hungry and we didn’t have that much time. When going to a buffet like that you shouldn’t have anything else planned for the rest of the day. It was still a great brunch and it was nice to meet them again. They had a couple of thing to go trough and we sat there a bit longer than expected. We had plans on laying by the pool afterwards and then to go to Saks Fifth Avenue but we didn’t have time for any of that. We went back to our rooms and just started to get ready for the gala, most mentally.
Sen var det dags att göra dig klar, på riktigt. Det tog inte så länge, vi duschade och började fixa lite småsaker, typ primer, hårspray, eyeliner (sånt där jag vanligtvis inte använder). Efter en timme var vi klara och gick upp till Elias för att piffa till det sista, han vaknade precis (jag tror att han kom från sängen när vi knackade) och vi skulle åka om tio minuter, ingen stress där inte. Han klädde sig, vi småpratade lite och gick sedan ner till lobbyn. Elias åkte med de nominerade i en buss och resten av oss åkte en annan större buss.
Then it was time to get ready, for real. It didn’t take too long, we showered and started to fix the small important stuff, like using a primer, hairspray, eyeliner (stuff I usually never use). After an hour we were ready and went up to Elias to finish, he just woke up (I think he got right out of beed when we knocked) and we were leaving in ten minutes, no rush there. He got dressed, some last chitchat and then we went down to the lobby. Elias left with the nominees in one bus and the rest of us went with a bigger separate bus.
När vi kom fram träffade vi upp en dam som hjälpte oss till green room. Vi gick in och mötte upp Elias och Vancouvers mediateam, så snälla människor och jag insåg helt plötsligt att jag inte bara skriver till mamma och mina vänner längre (det är väldigt roligt att ni är så många nya här). Vi pratade lite, drack lite vin/öl och sedan var det dags att gå in och sätta sig.
When we got there a lady helped us get to the green room. We got there and met Elias and the Vancouver media crew, so kind people and I suddenly realised I’m not only writing this blog to my mom and my friends anymore (it’s great to have all of you here). We talked for a while, drank a glas of wine/beer and then it was time to go in to be seated.
Det är nu som det blir lite suddigt… Jag har mycket av det på video men allt som hände innan och under prisutdelningen för Calder Memorial Trophy har jag lite svårt att komma ihåg. Jag har kollat på det efteråt och inte ens Elias tal lät likadant som det gjorde i mitt huvud.
De läste upp de nominerade och helt plötsligt var Elias påväg, jag förstod det inte riktigt, jag bara grät. Det var overkligt och än idag så svårt att förstå. Han är bara Elias, Emils lillebror och en av mina närmaste personer. Ungen som bara var åtta när Emil och jag började i samma klass hemma i Ånge när vi var tolv år gamla. Han gick upp på scenen och höll sitt tal, tusen gånger bättre än de gånger han övat det med oss tidigare under resan. Det finns verkligen inga ord för det. Om jag hade varit hemma hade jag gråtit som jag gråter när jag ser en sorglig film, eller när jag ser någon hjälpa en äldre dam, eller när jag ser en söt anka. Högt och fult. Han gick av scenen och allt blev bara tyst, för mig i alla fall (förmodligen inte i arenan). Jag var överväldigad. Vi satt kvar ett tag innan vi gick bak för att träffa honom.
This is where it gets a bit blurry… I have a lot of it on video but everything that happened before and during the award for the Calder Memorial Trophy I have a hard time to remember. I watch it afterwards and even Elias speech didn’t sound the same way as it did in my head.
They called the nominees and suddenly Elias was on his way, I didn’t understand it, I just cried. It was unreal and it’s still hard to understand today. He’s just Elias, Emils younger brother and one of my closest persons. The kid who was only eight when Emil and I started the same class back in Ånge when we were twelve years old. He went up on the stage and held his speech, thousand times better than the times he rehearsed it with us earlier this trip. There’s just no words for it. If I would have been home I would have cried like I cry when I see a sad movie, or someone helping an old lady, or just some cute ducks. Load and ugly. He left the stage and everything just got quiet, for me at least (probably not in the arena). I was overwhelmed. We sat for a while and then went back to meet him.
Median var överallt och han hade ganska mycket att göra men vi träffade honom mellan fotograferingarna, kramades och pratade lite. Jag viste inte riktigt vad jag skulle säga mer än hej och att jag skakade. Jag kunde förmodligen sagt en miljon saker men allting runt oss var bara så mycket, jag var omtumlad.
Men jag är bara så stolt över honom, om man får säga så. Från den envisa lilla ungen som oroade sig när vi hade för många vänner över, till denna (fortfarande ibland envisa) vuxna superstjärnan. Jag säger det igen, det är svårt att förstå. När fansen kommer springande och vi måste tränga oss igenom för att det bara är för många av dem. Han är Petey för dom och alla andra där ute men för oss är han fortfarande Elias. Det är en konstig känsla, ett konstigt liv.
De tog familjefoto på oss alla och vi gick sedan tillbaka till våra platser och såg resten av galan.
The media were everywhere and he had a lot of things to do but we met him in between photoshoots, hugged and talked for a bit. I didn’t really know what to say more than hi and that I was shaking. I could probably have said a million things but everything around us were just too much, I was befuddled.
But I’m just so proud of him, if I’m allowed to say so. From the stubborn small kid that was worried when we had a lot of friends over, to this (still stubborn sometimes) grown up superstar. I’ll say it again, it’s hard to understand. When the fans comes running and we have to hustle our way trough them because it’s just too many of them. He is Petey for them and all of the others out there but to us he’s still Elias. It’s a weird feeling, a weird life.
They took a family portrait of all of us and then we went back to our seats and watch the rest of the gala.
(foto från Vancouver Canucks, Canucks på Twitter)
(photo from Vancouver Canucks, Canucks on Twitter)
Efter galan åkte vi till Estiatorio Milos, en restaurang som låg i The Cosmopolitan för att äta middag med ägaren av Canucks och hans sällskap. Det visade sig att det var killen jag satt bredvid på galan (jag hoppas att jag betedde mig). Maten var åter igen otrolig, det fanns ingenting att klaga på, kanske att de beställde in så mycket att vi blev lite för mätta. Men det var det värt. Och åter igen blev vi riktigt riktigt trötta och åkte tillbaka till hotellet för att sova. På en gång denna gång eftersom flyget tillbaka till Sverige skulle gå vid ju morgonen efter, och vi var tvungna att kliva upp vid fyra.
After the gala we went to Estiatorio Milos, a restaurant at The Cosmopolitan to have dinner with the owner of the Canucks and his company. It turned out that was the guy I sat next to on the gala (I hope I behaved). The food was once again amazing, nothing to complain about, maybe that they ordered so much that we became a little bit too full. But it was worth it. And we once again became really really tired and went back to the hotel to sleep. This time right away since the flight back to Sweden left at seven the next morning and we had to get up at four.
Att sammanfatta vårt besök i Vegas är enkelt, det var magiskt. Jag har upplevt saker jag aldrig upplevt förut, sett saker jag aldrig sett och aldrig känns så många saker på en och samma gång förut som jag gjort nu. Jag tror att resten av oss kände samma sak, det var helt fantastiskt, något att komma ihåg för resten av våra liv.
To summarize our stay in Vegas is easy, it was magical. I’ve experienced thing I’d never experienced before, seen things I had never seen before and never felt so many things at the same time before. I think the rest of my company feels the same, it was amazing, something to remember forever.
OUR JOURNEY 